Jag kenner mig tom samtidigt som helt fylld av tankar.
Jag har hjelpt en Aupair i en veckas tid, Stacey...
Hon har haft jette mycket problem med sin familj.
Hon seger "Thanks, mammi" med ett lende po lepparna do och do...

Och nu er det over for henne.
Hon ventar po nogon ny familj...

Hon bor hos Rocky och Ken (som hon och jag treffade po baren for 2 veckor sen)
Medans hon ventar till hon for nogon ny match.
Hon packade veskorna och lemnade allt bakom sig...po en timme...

Jag traffade henne i kvell.
Jag var bara forstord och jag kenner mig som en del av henne...en del av allt hon gott igenom.
Vi pratade smott och jag kende hur ogonen vattnades. Men jag "holl" mig.
Hon kramade mig lenge och hort ner vi sa hejdo, ... det brast for mig.
Jag gick ut. Medas jag horde hennes velkenda ord "cheers" svakt bakom mig rygg.

Jag har aldrig setts som en person som bryr mig mycket om andra.
Men i dag av denna resa och av denna vecka kenner jag mig mer omtenksam en nogonsin.
Eller handlar det bara om att jag gillar henne so himmla mycket?
Att vi fott en underbar vanskap po 4 veckor?
Att allt slutar so her.

For hon ingen ny familj snart ber det av till Sydafrika igen.
Jag vill hem jobba. Jag vill helsa po.
Jag har inte treffat so monga starka personer som henne.

Jag har fott hora ord av Stacey ingen anna sagt.
Rockey och Ken har partat om mig med Stacey.
De ljuva orden tar man knappt till sig.

Jag er overwhemed.
Tack.