I dag är dagen som ska bli bäst eller värst.
Jag slutatde mitt jobb som jag haft i 1 års tid nu jag kramades och klappade på alla brukare. Men när det kom till personalen vart det svårt. Eftersom de har fått mitt att älska jobbet och fått mig att gå dit. Älskar verkligen många av dem.


Det blev inte bättre med min sentementalitet när jag kom hem och satt mig här och kollade på  maries blogg.
har inga ord..så vackert <3



Ikväll ska jag på avskedsfest för en nära vän som ska finna lyckan i USA under det kommande året. J
ag vet inte om kvällen kommer sluta med att vi pratar om alla minnen och gråter, eller pratar om alla minnen och skrattar. 

Sandra är en stark person, som vet vad hon vill och ser till att få det. Hon har en sångröst som får varenda kotte att rysa och ett skratt som sprider lycka till de som hör det. Hon har en förkärlek till bröst (helst ska de vara stora och gosiga) och hon kan göra en min så att hon, enligt mig, ser ut som en my little pony.
Sandra är ärlig, öppen, positiv (förutom de dagar hon har vaknat på fel sida, då vågar man knappt säga hej till henne), frispråkig och modig.

Ända sedan i 1an på gymnasiet (då vi lärde känna varandra) har jag kallat henne Sandry Solsken titt som tätt, bara för att det passar in så bra på hennes personlighet. Dock kallar vi alltid varandra för Sandry och Mary, vilket gör att det känns ganska konstigt att skriva "Sandra" nu.

Sandra är både den mest piffiga i vårt gäng, och mest sportiga. Flera gånger har jag hört henne säga "jag är så kvinnlig... men samtidigt så manlig!" med ett brett leende. När vi ändå är inne på leenden, så kan jag berätta att Sandra är den som alltid ler på kort. 

Alla minnen vi har tillsammans ska jag förvara långt in i mitt hjärta. Och raring, jag vet att vi kommer ses igen när du kommer hem (såvida du inte hittar din dröm-man i USA och flyttar dit med pick och pack). 

Puss från din Mary Blueberry